När jag stod i kön i affären för en stund sedan tänkte jag att det skulle vara så skönt om någon kom fram till mig, tog tag om mina axlar, tittade mig rakt i ögonen och talade om för mig precis hur jag mådde. Någon som sa: "prata för fan, jag lyssnar! Berätta om hela ditt liv för mig". Det kommer aldrig hända, så jag bestämde mig för att börja blogga istället. Inte för att komma någon vart med det, inte för att skaffa mig rekordmånga läsare eller skriva på finaste vis. Nej, endbart för mig egen skull. Jag måste få ventilera, reflektera.. knyta upp. Så ni stackare som hamnar här.. Detta är en helnaken blogg, intim och självutlämnade. Inte vacker någonstans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag tänkt mycket på det sista missfallet.. Hade allt gått vägen den gången hade vårt barn varit 3 månader nu. Det har gått lång tid utan att jag tänkt särskilt mycket på det. Varför nu? Vi var så glada.. det skulle verkligen gå vägen denna...